Syftet och vårt gemensamma intresse är inte mer komplicerat än så:
Lära sig sticka! Och träffa dem som pratar svenska.
Om Lovikka:
De norra delarna av Sverige har inte lämnat stora avtryck i stickningens historia. En förklaring är det i Norrbotten och Västerbotten mest har stickats vantar, sockar och andra stickade bruksvaror som slängts när de slitits ut. Kalla vintrar gjorde att behovet av arbetsvantar var stort och det är därför inte konstigt att lovikkavantens ursprung finns just i Norrbotten.
Lovikkavantens ursprung är arbetsvantarna som var stickade för att passa i en lädervante. Arbetsvantarna stickades stora med rymliga tummar för att lätt kunna glida av handen om man fastnade i tömmar eller annat. De var också stickade så att de inte hade någon tydlig vänster- eller högervante, på så sätt kunde man byta hand när vanten blev sliten på en av sidorna.
Erika ”Riga” Aitamaa
Lovikka ligger i Tornedalen, 10 mil norr om polcirkeln och med anor från 1600-talet. Under vinterhalvåret var det vanligt att kvinnorna i Lovikka spann och stickade av den fina sommarullen och sålde vantar till folk i trakten. Det gjorde även Erika Aitamaa, skogsarbetarhustru och 8-barnsmor.. Så här berättar Erika Aitamaa själv i tidskriften Tornedalen 1936:
Erika var för fattig för söka patent på sina vantar men på 1930-talet hjälpe en skollärare Erika att ansöka om patent hos Patentverket. Erika fick patent men brevet kostade 30 kronor att hämta ut, pengar som Erika inte hade. Man samlade ihop pengarna i byn men Erika var allt för stolt för att ta emot pengarna. Det är en av orsakerna till att lovikkavanten blivit kulturellt allmängods och att många spinnerier kunnat marknadsföra lovikkagarn.
Hildur Olsson, en manufakturägare i Vittangi, föstod värdet äv publicitet och gav prinsessan Sibylla ett par vantar. Prinsessan bar dem under sin eriksgata i Norrbotten och under Vinterspelen i Boden 1933.
Idag finns fortfarande lovikkavanten kvar i produktion i Lovikka och sedan 1990-talet har Lovikkavanten AB patent på märket Äkta Lovikkavante. Under åren har man kunnat se lovikkavantar i konstmaterial och producerade i andra länder men fortfarande är det den handstickade lovikkavanten i ullgarn som man i allmänhet menar när man pratar om lovikkavantar.
Erika Aitimaa spann av svensk och möjligtvis finsk ull men dagen lovikkagarn spinns av importerad ull från Australien och Nya Zeeland. Om man vill ha samma kvalitet som Erika hade i sina lovikkavantar finns det spinnerier som spinner av den långa ullfibern från Svensk lantras. På Island använder vi förstås isländska ullen.