Sverige och EM i fotboll i Paris
Text: Finnur Helgasson (vår styrelsemot på plats i Paris)
Paris och Tour Eiffel
Jag förstår Woody Allen väldigt bra. Om jag vore regissör skulle jag också gjort en film om hur magisk en stad som Paris kan vara. Jag vet inte riktigt vad det är som gör Paris så charmig. Är det alla caféer där man kan sitta utanför med en kaffe och croissant? Är det arkitekturen? Storleken? Historien? Jim Morrison? Oscar Wilde? Sacre Cæur? Språket? Folket? I alla fall vet jag vad som gör Paris (och Frankrike över huvud taget) extra charmigt. Det är EM i fotboll!!
Blått och Gult överallt
Jag hann bara vara Sverige en dag innan jag flög till Paris. Träffade en kompis som bodde i rummet bredvid mig på Lappis i Stockholm för fem år sedan. Av nån anledning hade jag packat den blågula svenska landslagströjan. På Fanzone i Paris med storbildsteven precis under Eiffel-tornet, sjöng vi med svenskarna och spelade lite fotboll med irländarna. Och gjorde lite intervjuer. Sky Italia frågade om förbudet mot ölförsäljning efter slagsmålen i Marseille mellan ryssar och engelsmän. Det blev 1-1 i matchen mellan Sverige och Irland där vi stod i regnet under Eiffel-tornet. Till slut gick Sverige inte gå vidare i turneringen och Zlatan spelade tydligen sin sista landskampkamp för Sverige.
EM-febern fortsatte: Áfram Ísland!
Det var helt magiskt att uppleva stämningen i Frankrike, särskilt när det gäller islänningarna. Om man såg någon som hade landslagtröjan på sig i tunnelbanan insåg man att man hade något gemensamt med den. Bortsett från om man kände hen eller inte. Även bortsett från om hen hade den irska tröjan på eller den danska (Ah! Men Danmark var ju inte med så …). Man kunde faktiskt säga hej till vem som helst i tunnelbanan och det är inte vanligt i storstäderna – tydligen.
Att se 10 000 islänningar gå mot Stade Velodrome i Marseille tillsammans och sjunga är något man inte glömmer. Man glömmer inte när Arnór Yngvi gjorde mål i 92a minuten och man skrek och skrek sedan ännu mer. Eller stämningen mot Frankrike där vi sjöng högre än 70 000 fransmän. Och alla gjorde „Vulkanen“ på läktarna och hemma i Reykjavik!
Jag såg aldrig någon hamna i slagsmål eller bråka. Alla var jättepositiva och försökte hjälpa varandra med vad som helst. På barerna sjöng vi tillsammans med folk från alla möjliga länder. Vi hade det kul på ett vackert sätt. Det är jag mest stolt över!